Jag är i dagsläget 21 år gammal. Ung och har hela livet framför mig. Och redan börjar jag känna att tiden går fort. Snart är jag 25. Och sedan vips, så är jag 30. Och sedan är jag 40 i ett nafs, och plötsligt den dubbla ålder jag är nu. Och det går fort! Och dubbla 40... det är ju 80!
Alla äldre vänner och bekanta suckar och ser sig i spegeln och säger någonting i stil med: "Jag är ju bara 17, vad hände med mitt ansikte?" Ingen verkar särskilt glad åt att fylla år på äldre dagar.
Som 6-åring var det den bästa dagen på året, tillsammans med julafton. Och nu, när jag har passerat 20, börjar jag mot min vilja känna som 50+arna. Bromsa ner, snälla, jag är inte redo att åldras än! Jag är ju bara barnet.
Min bror fyllde nyss 24 år. Och sade med en suck att han nu var närmare 30 än 15. Det högg till i mitt hjärta - 15, var man inte det nyss? Vad hände med åren där emellan?
Men plötsligt kom jag att tänka på en av spinnledarna på friskis, som fyllde år en dag, och skämtsamt spände sig och utropade "28 år" (han fyllde 48 år). Där var 28 drömåldern. Det vill säga äldre än vad både jag och min bror är.
Och de som är 60 kan önska att de var 40.
Det är såklart gissningar, men jag undrar om 60-åringarna inte tänkte "shit, vad fort tiden går", redan när de fyllde just 40? Och som 60-åringar skulle de gärna känna att de fyllde 40 år...
Om jag då drar parallellen till mig själv - tänk om det skulle vara så, att när jag fyller 25, önskar jag att jag fyller 20. Och när jag fyller 35 önskar jag att jag fyllde 25. Och när jag fyller 45 önskar jag att jag fyllde 35... osv. Och som 80-åring tänker man på den fräscha 60-åring man var. :-)
Då önskar man att man fyllde den ålder som man just vid den åldern inte alls uppskattade.
Och min slutsats av detta är; den bästa åldern måste alltid vara just den åldern jag är nu - annars kan jag komma att sakna den en dag när det är för sent för att njuta av just den åldern.
Och man får tänka såhär, vilken ålder man än är i; att fylla år innebär faktiskt med säkerhet bara en sak - jag fick ytterligare ett år i mitt liv. Och det är en värdefull gåva som inte går att köpa för pengar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar