Mycket att göra = inget liv?

Jag har kommit på mig själv med att ha ett ganska proppfullt schema denna termin.

Jag läser juridik på heltid - halva terminen är dessutom dubbla kurser = dubbel heltid.

Jag är anmäld till Juridik-SM, där jag ska tävla med två underbara och härliga grabbar från min årskurs. Det blir en del läsande och skrivande utöver mina vanliga studier.

Jag är engagerad som frivillig utbildare i Mänskliga Rättigheter för Röda Korset. Det innebär att jag åker runt till gymnasieskolor och föreläser om mänskliga rättigheter och sprider kunskap som är viktig för alla. Det känns meningsfullt, är roligt, lärorikt... Eleverna är intresserade och varje gång jag går hem känner jag mig som en vardagshjälte. Men - kräver lite tid, främst för att läsa in sig på allt material.

Jag jobbar ibland extra på kvällarna som personlig assistent. För att få lite extra i kassan, och för att träffa en härlig, sprudlande och tacksam liten själ som ser världen på ett annat sätt än vi andra. Också lärorikt och roligt.

Jag ska snart ha en spelning, vilket kräver en del reptid. Men det är å andra sidan kreativt och roligt det också.

Jag tränar ofta på friskis och svettis - min största energikälla och tankeverkstad. Och så roligt!

Och jag har precis i stort sett fattat beslutet att läsa Italienska på kvällstid. En dröm jag haft i mer än halva mitt liv - i 11 år. Till sommaren vill jag resa till Italien och lära mig mer om språket på plats, och detta blir en grundkurs som ska hjälpa mig att lära mig snabbare när jag är där.

Jag har med andra ord många, dock roliga, projekt på gång.

Hur orkar jag?

När jag var 15-16 år brände jag ut mig. Då hade jag skola, övningskörning och extrajobb. Ingen träning, inga andra utbildningar, ingenting. Men jag hade krav som tog musten ur mig. Jag skulle vara bäst på allt. Annars dög jag inte. Då fick jag slag - av mig själv. Tyckte jag var oduglig. Och hann jag inte - då var det BARA det roliga som fick strykas ur almanackan.

Nu har jag MYCKET mer att göra. Men jag gör det av kärlek. Till mig själv. Jag har många drömmar, mycket vilja, och jag vill hinna uppleva och göra mycket i mitt liv.

Igår såg jag Sagan om Konungens Återkomst med min Älskade. I krigsscenerna ser man människor, vars ögon lyser av rädsla för döden. Unga människor, som ger sina liv för att försvara sina land, i vad de tror är en kamp de ändå inte kan vinna. Hopplöshet.

Då sa jag det till mig Älskade - jag är rädd för döden.

Men man vill ju inte leva för alltid, sa han.

Nej, höll jag visserligen med om. Men man vill leva länge. Och hinna göra det man vill hinna, så att man inte sitter där och ångrar massor när tiden är inne. Och det man ångrar är sällan det man gjort - snarare det man inte gjort.

Jag är inte redo att dö imorgon. Men jag borde känna att jag är det, om jag lever det liv jag vill. Det är just det jag håller på att se till att göra nu. Och inte tvivla på mig själv - jag klarar det här. För min drivkraft är glädje och livslust.

Och varför göra allt på en gång, undrar ni. Varför inte göra en del av det senare?

För att drömmarna ändras. Om några år har nya drömmar ersatt mina gamla. Jag vill leva med drömmarna, innan de byts ut. Och jag tvivlar heller inte på att jag klarar av det.

Skulle det bli för mycket, då får man vara snäll mot sig själv. Tillåta sig att inte kunna prestera på topp alltid. Ibland får man tacka nej. Och ibland hinner man inte. Det är okej. Och man ska absolut inte stryka det roliga i almanackan - det är för lite sådant som människor tar sig tid till ändå.

Och skulle jag inte ha haft den inställningen, hade jag inte orkat en sekund att ha så mycket att göra. Man måste se på det som att man gör det av egen vilja och glädje. Se det som möjligheter, och inte som måsten. Blir det för mycket tvång och allvar, då orkar man inte.

Jag kanske inte är bäst på allt. Men något jag lärt mig, och som jag är stolt över, är att jag lärt mig detta synsätt. Det ger mig ett rikare liv. Och man får inte glömma - alla val man gör är sina egna. Därför kan man ändra sig, så länge man inte skadar andra. Ibland måste man ändra sig, för att inte skada sig själv.

Ödmjukhet, mot sig själv. Det är nyckeln för att orka.